Thåström

Ikväll är det jag och Joakim som hänger, dricker te och äter nybakade scones i höstrusket. Eller egentligen är det bara jag. Han sjunger bara fina ord ur högtalarna till mig. Bara mig. Jag behöver honom på hösten, han tar mig genom mörker, kyla och för mycket tankar. Han har redan tänkt allt. Han hjälper mig att se lite mer färger än löven som faller från träden. Han är mörk, som hösten, som jag.
Oj vad deppigt det blev! Allt är egentligen himla fint. Jag älskar depphösten! :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0